Snowflake

Sen har vi min väldigt speciella d-ponny som också är född -09. När han kom till mig så var han väldigt rädd för människor och det tog bra många dagar innan jag ens fick in honom från hagen. I början så fick jag absolut inte borsta honom utan han skulle alltid stå med huvudet mot mig, jag fick inte gå på sidan om honom eller bakom. När vi gick på promenader så gick han alltid så långt bak som grimskaftet tillät, han ville inte gå bredvid. Skulle hela tiden ha uppsikt på vad man gjorde. Efter mycket övning och framförallt tid, så har vi tillsammans tagit oss dit vi är idag. Nu kan jag leda honom bredvid mig, jag får borsta och ta på honom över hela kroppen. Hovarna är fortfarande ett litet känsligt område men det blir bättre hela tiden. Jag får ta honom på öronen och han har upptäckt att det faktiskt är ganska skönt att bli kliad i pannan (fick lixom inte ens ta av och på grimman i början för de var för nära huvudet..). Men han har samtidigt varit helt lugn, aldrig blivit sur eller gjort något dumt bara för att han varit osäker. Idag har han sadel och träns utan problem. Han rids i skritt och trav när vi har sällskap och vi övar på att även rida själv. Jag vet att det kommer gå mycket mer tid tills han verkligen litar på mig fullt ut även uppe på ryggen. Men jag vet, att min prins är något alldeles speciellt <3
Min absoluta bäbis! Honom jag är mest rädd om och som ligger mig närmast hjärtat. Även om jag såklart älskar båda mina ponnysar så är ändå Flingan något alldeles extra med tanke på vad han vart med om. Och en sak är säker, båda har enorma personligheter och är väldigt speciella!

Gillar

Kommentarer