En häst jag aldrig glömmer

Usch vad det har varit jobbigt att skriva detta inlägg, att tänka tillbaka på alla minnen och se alla bilder igen.. Min första häst alltså. Egentligen var det inte tänkt att vi skulle köpa honom. Vi var egentligen ute efter en ny häst att ta på foder efter Jamaica. Jag satt och tittade på olika annonser på foderhästar och jag hittade tillslut denna häst. Lotus Notes. Han var skimmel, vilket jag egentligen inte alls gillar. Men av någon anledning så föll jag för honom ändå, han var så otroligt söt. Han stod 3 timmar härifrån (enkel väg) och det krävdes viss övertalning att vi skulle åka den biten då det skulle ta hela dagen. Men den 13 januari 2008 var det dags, då åkte vi till hans dåvarande fodervärd för att provrida. Han var så charmig, så busig och SÅ min typ av häst. Han gosade och ville gärna slicka en på händerna och armarna. Det fanns ingen ridbana att provrida på så jag fick rida på en grusväg. Förutom någon bakutspark så skötte han sig perfekt. Han var ju trots allt ung, bara 5 år, så en bakutspark i galoppen var väl inget? Efter vi hade provridit så åkte vi hem och funderade. Eller JAG hade bestämt mig, jag bestämde mig direkt jag såg honom, att HAN ska jag bara ha. Men när vi ringde tillbaka till ägaren så ville hon inte låna ut honom på foder något mer, hon ville sälja. Och det var, för oss, en hel del pengar hon skulle ha för honom. Men efter ännu mer tjat så gick mina föräldrar med på att köpa honom. Och den lyckan var obeskrivlig. Den 17 januari 2008 hämtade vi hem honom, vi skulle få ha honom på prov i 2 veckor innan ägaren skulle komma och vi skulle då göra klart köpet. Provveckorna gick bra, vi tog det lugnt och lärde känna varandra. Han veterinärbesiktigades och gick igenom med en anmärkning om markering på ena fram, men enligt veterinären var det ingen fara då det bara var en unghäst och det behövde inte betyda något. Den 4 februari 2008 kom ägaren och han var äntligen bara min. Min lilla Lotus. Om vi bara visste vad som väntade.

Liten Lotus som precis hade kommit hem till mig :)

Tiden gick och vi red mer och mer. Jag ställde successivt mer krav på honom men hade såklart i åtanke att han var ung. Unghästar var ju som ni vet inget nytt för mig och jag utbildade honom sakta. MEN, han var bråkig. Så fort det blev lite jobbigt för honom så bockade han eller stegrade sig. Och han slutade aldrig, han gjorde långa bockserier och det var bara att hålla i sig. Dock märkte jag att han inte ville mig illa för så fort han kände att jag hamnade ur balans så stannade han, han ville verkligen inte att jag skulle ramla av. Men sen satte han igång igen. Vissa dagar hade han bra dagar och var hur fin som helst och andra dagar kunde jag knappt rida. När han hade en bra dag så fick vi lovord från tränare, vi blev antagna till ett dressyrlag för han var så fin och hade så fina gångarter, men jag kände att det inte var rätt eftersom han behövde mer tid. Det funkade inte just då.

Efter en tid så insåg jag att detta var för mycket, jag måste få hjälp och då gick jag raka vägen till pappa och sa att vi måste åka till en unghästtränare som får hjälpa mig med problemet. För jag hade aldrig stött på någon häst som var så ihärdig och bara fortsatte. Han tog det på allvar och strax därefter åkte vi till en duktig unghästutbildare. Jag red först och sen fick hon rida. Han bockade, stegrade, kastade sig in i sargen.. Efteråt sa hon "detta är den absolut värsta häst jag någonsin mött på. han är FARLIG och ni borde sälja honom direkt. Det är konstigt att du aldrig har flugit av honom."

Men jag kände min Lotus. Han var inte farlig. Han ville inte ha av mig, han var så snäll. Vi tog ut veterinären igen som gjorde en ny besiktning, denna gång utan anmärkning. Men vi gav oss inte och tog ut en ET som konstaterade att min älskling var halt. Han rådde oss att åka till Mälarkliniken vilket vi också gjorde. Där kom dom fram till att han var halt. På alla 4 ben. Det värsta tänkbara som kunde hända. Hela tiden försökte han visa att han hade ont, medan alla trodde att han var dum. Han behandlades och vi gjorde återbesök. Han hade inte svarat alls på behandlingen så veterinären på Mälarkliniken ville döma ut honom direkt utan att ens veta orsaken till hältan. Tack och hej sa vi och åkte istället till Ultuna hästklinik. Där gjordes en mer grundlig undersökning och han var halt lite här och där, både i kotor och i knän markerade han. Jag minns det så tydligt när vi var på Ultuna. Hur mycket Lotus tyckte om mig och hade sin trygghet hos mig. Jag är otroligt spruträdd och valde att gå ut ur behandlingsrummet när han skulle sprutas. Kort därefter kommer Lotus utspringandes i korridoren med både veterinär och assistent i grimskaftet. Dom tog in honom igen men lika fort travade han ut, samma visa igen. Då valde jag att ändå följa med och hålla honom, klappa på halsen och prata med honom och då stod han snällt som ett lamm. Inte ett enda försök till att fly. Han var trygg.
Vi gjorde flera återbesök och han svarade på behandling och blev bättre i benen. Veterinären beslutade att röntga hans rygg för att försöka hitta en förklaring. Vi hade tidigare röntgat hans ben som var UA. Men i ryggen hade han ett medfött skelettfel som gjorde att nerverna kom i kläm i ryggraden (det var inte kissing spines). Vi fick då beskedet att hans hältor alltid kommer att komma tillbaka. Han kommer aldrig bli frisk och han kommer bara klara av promenadridning. Han dömdes ut.
Han skulle aldrig någonsin kunnat fungera som sällskapshäst eller till promenadridning. Under hela behandlingsperioden så märkte jag hur han mådde sämre och sämre. Han hade helt tappat sin livsgnista och pälsen var inte längre lika blank. Gnistan i ögonen hade slocknat och han hade inte längre samma energi. Han var bara 6 år men när han gick såg han så stel ut och hela hans utseende gjorde att man kunde tro att han var över 20 år. Det skulle inte finnas en chans i världen att jag skulle plåga honom så att han bara skulle få gå i hagen och komma ut ibland. Han hade ju hela livet kvar och var inte nöjd alls med sin tillvaro.

Här är från när han gick på bete. Han följde mig alltid i den stora hagen och ville alltid åka med hem när vi kom och hälsade på. Betet borde ju ha varit drömplatsen men han ville hellre vara med mig.

Vi ringde hans förra ägare och meddelade henne om hans tillstånd, det stod i kontraktet att vi skulle meddela om han skulle säljas eller om han blev allvarligt sjuk. Hon blev riktigt arg och påstod att det var jag som hade förstört honom. Hon ville köpa tillbaka honom. Men hon hade inte pengar till det och gick sedan och grät ut i ett känt TV-program om hur jag misshandlade och vanvårdade hennes förra häst och att hon så gärna ville köpa tillbaka honom men inte hade råd. Jag kunde sedan läsa kommentarer på nätet från andra som inte var insatt alls i vår situation. Folk som sa att dom skulle starta en fond för att köpa tillbaka hennes vanvårdade häst, jag var en hästmisshandlare osv osv osv. Det var riktigt tufft. Vi gjorde ALLT för honom och vi hade veterinärutlåtande om att detta var medfött. Jag var redan riktigt ledsen för detta besked och att få detta kastat på en var inte alls lätt.

Den 2 oktober 2009 valde vi att låta honom gå vidare. Det var riktigt jobbigt och jag gråter nu när jag skriver det. Fy fasen vad jag saknar denna häst och jag önskar verkligen att det hade funnits något att göra för honom, för hade det funnits någon behandling eller operation så hade han absolut fått den. Hade han varit lycklig att gå som sällskap och promenera i skogen så hade han funnits kvar vid min sida. Men han var inte lycklig då. Den relationen jag hade till Lotus var obeskrivlig. Han tog hand om mig som ingen annan häst har gjort. Han skyddade mig och såg till att jag var trygg, så som han var med mig. Och han visade så tydligt att jag var hans ägare för när någon annan skötte honom så var han inte alls samma häst.

Detta tog såklart väldigt hårt på mig och samma sekund som hans hjärta slutade slå så slutade jag med allt vad hästar hette. Jag sålde alla hästgrejer jag hade och sa att jag skulle minsann aldrig någonsin rida igen. Och jag hade hästuppehåll ända till den dagen jag hämtade hem Cyrus och Flingan.

Gillar

Kommentarer

Flingans
Flingans,
Ja det är absolut en av favoritbilderna på oss :)
Anita
Anita,
Fint skrivet <3
siliiins.blogg.se
IP: 82.99.3.229