♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Att se glädjen i Texas ögon när vi är ute i skogen, hela han utstrålar sådan lycka.

Det satt en ekorre i dikeskanten och när han såg den satte han av mot den, den sprang såklart pipandes upp i närmsta träd varpå Texas ställer sig nedanför och ser helt fascinerad ut. Han följer sedan ekorren när den hoppar från träd till träd, han är helt tyst. När han står där under trädet som ekorren är i, faller ett löv till marken och hans uppmärksamhet riktas istället mot det. Han tar ett jämfota hopp mot lövet som nu har landat på marken, struntar i om han lyckas fånga det eller inte för hans ben spritter av glädje och han har bråttom att springa vidare.

Hoppar över stock och sten, springer så fort benen bär. Några meter längre fram sätter han av mot en fågel som han just fått syn på, springer efter den en liten bit innan han inser att han inte kommer ikapp, då tar han istället en pinne och leker lite med den för sig själv innan han galopperar vidare igen. Han stannar och luktar på något och jag går vidare, går en bit och undrar varför han inte kommer ikapp. Stannar upp och lyssnar, hör ett plaskande. Tittar bakom en buske och där står Texas med lera halvvägs upp på benen och ser totalt överlycklig ut. Han ser att jag har sett honom varpå han vänder sig om och galopperar i diket som är fyllt av lera. Flera gånger springer han fram och tillbaka i diket och det plaskar högljutt om hans tassar. Jag kan inte annat än att le och när han känner sig klar springer han iväg på nästa äventyr.

Det är så härligt att vara ute i skogen med Texas, man blir så lycklig i kroppen av att se honom så lycklig och man funderar vad som egentligen försigår i hans huvud. Hur kan han tycka att ALLT är så otroligt roligt och spännande?

Idag är det en tung dag. Älskade Texas skulle idag ha fyllt 3 år. Ynka tre jäkla år. Så jävla orättvist att han inte finns här mer och saknaden blir aldrig lättare. Fina, älskade och fantastiska Texas, varför lämnade du oss så tidigt?!

Det här gjorde vi på hans 2-års dag, ett år sedan alltså. Så pigg och glad och duktig. Ingen hint alls om att han två månader senare skulle ramla ihop och oförklarligt dö.

Jag brukar försöka låta bli att tänka på tiden som går. För det känns fortfarande som att det var igår. Men när jag börjar tänka efter så har tiden sprungit iväg sedan du lämnade min sida. det är nu 8 månader sedan som du så plötsligt rycktes ifrån oss. Helt, helt sjukt vad tiden går. Jag som fortfarande inte vill acceptera att du inte finns här längre. Det går fortfarande inte en endaste dag utan att jag tänker på dig, inte en enda dag utan att jag fäller en tår för dig. Du fattas oss. 😭💔

Från början var jag inte alls sugen på en ny hund. Ingen kunde ändå mäta sig med dig. Inte till sättet, inte till utseendet, jag kunde inte föreställa mig att någon skulle kunna fylla det tomrum som du lämnade efter dig.

Men tids nog så började suget komma tillbaka till en ny hund. Jag vill ha en ny tränings och tävlingskompis. Så under månader har jag hållit utkik efter en lämplig kennel. Jag har tittat upp potentiella raser men hela tiden fallit tillbaka på aussie. Jag har kollat upp olika kennlar, kollat kommande kullar, kollat upp tidigare kullar, gjort noga research. Men aussies är eftertraktade just nu och det har inte (för mig) kommit någon superintressant kull. Jag är kräsen på föräldrar och tidigare linjer, vet vad jag vill ha och är ute efter.

Jag kanske, kanske är något på spåren. Jag hoppas och håller tummar och tår.

Jag saknar att ha mål att träna mot, jag saknar gemenskapen och att hänga på klubben. Jag saknar att åka land och rike runt för att träna och tävla. Låt det bli verklighet snart igen.

Nu sitter jag här igen och gråter medan jag knappar på tangenterna. Gick inte att hålla tillbaka tårarna när jag läste alla era fina kommentarer. Tårarna började rinna redan efter första kommentaren. Ni är så fina! 😢 ❤

Stort tack till alla fina kommentarer. All er omtanke och att ni, som varken har träffat mig eller Texas, ger mig sådan kärlek och delar min sorg med mig. Många är ni som har varit med från första början. Från det HÄR inlägget där vi välkomnar honom hem - till det sista.

Ni har funnits där under hela valptiden och tagit del av hela hans uppväxt och utveckling. Ni har varit med under alla utställningar där han plockade hem rosetter i varje utställning vi ställde upp på. Ni har varit med under hans trotsålder när vi hade det lite kämpigt, under lydnadskursen, agilitykurser, rallylydnad, tävlingar och bara delat vår vardag ihop.

Tack för att ni har följt oss under två års tid ❤

Pjuh! Det gick ju bra det där ändå, jobbdagen flöt på och när jag väl hade fått igång datorn så funkade det mesta. Några små detaljer som var tvunget att justeras men annars så! Skönt. Jobbade dock över lite för att hinna komma ikapp. Mycket som ska göras i ordning, dokument som måste skapas som har gått förlorade och måste göras om. En och en halv vecka till semester. Två dagar kvar till helg. Nästa vecka börjar sommarjobbarna som jag ska lära upp och tills dess ska det finnas manualer på det dom ska göra.

Sen helg. Måste hämta hundarna som är i Gävle. Så tomt hemma utan dom. Det kan vara skönt att vara lite hundledig en dag eller två men sedan kommer saknaden krypandes. Det går bra att vara utan dom när man ska hitta på saker och inte är hemma. Men så fort man öppnar dörren hemma så känns det så tomt direkt, när ingen möter en vid dörren och hälsar en välkommen hem. Ingen viftande svans eller blöta pussar. Bara tomt. Gaah! Dom måste hem snart! :)

Efter jobbet idag så åkte jag bara hem och hämtade Texas och lite grejer innan vi begav oss iväg för att åka på kvällstävling i rallylydnad. Sist vi tävlade gick det ju inget vidare och det beror till största delen på mig, jag blir så sjukt nervös! Texas vet vad han ska göra och är duktig men känner såklart av min nervositet och undrar vad jag är orolig för.

Så jag hade inga större förhoppningar över denna gång heller och försökte se det mest som träning. Vi behöver komma ut och träna på att tävla och jag måste lära mig att kontrollera mina nerver.

Det var en relativt enkel bana tycker jag, en som var fördelaktig till oss i alla fall. Med många simpla moment men också två stycken högerspiraler direkt efter varandra och sedan en slalom.

När vi stod och väntade på att få klartecken för att gå in på banan så trodde jag att jag skulle spy. Jag var SÅÅ nervös och tänkte att "jag stryker mig NU". Min tränare och kurskamrat var också på plats och peppade mig till det yttersta. Så vi gick in på banan i alla fall. Satte oss vi start skylten och gick sedan direkt in i en högerspiral och efter den så var det en till högerspiral. I den andra spiralen tittade jag upp och tänkte "shit, hur kom jag hit?! Har jag gått igenom första spiralen??" Och efter det kände jag att det var dags att börja andas. 😂

Det var mycket nos på första spiralen (förmodligen just för att jag var så galet nervös) för sedan var det inte mycket nos alls. På ett annat moment fick vi en rejäl störning då det var en skylt som stod i ett hörn och precis när vi kom dit så gick det en förbi där med en hund rätt nära som dessutom började skälla på Texas. Så han kom av sig rejält och försökte dra mot den hunden. Men därefter samlade han sig direkt och vi fullföljde banan exemplariskt efter det.

Jag är så himla nöjd och stolt över honom! Vår tränare var helt lyrisk efter vår runda och tyckte absolut att jag skulle vara nöjd då jag fick jobba med honom i varje steg för Texas ÄR en svår hund. Men sjukt nöjd och vi har gjort stora framsteg sedan vår första tävling. Våra poäng som landade på 60 räckte inte till en kvalificerad runda men det gör mig ingenting. Känslan var grym och just att det märks skillnad är det som för mig räknas. :)

Nu dröjer det till augusti innan nästa tävling vilket betyder att vi har drygt två månader att jobba upp de brister vi nu har hittat på tävlingarna. Det kommer att bli en grym höst på tävlingsbanan!

Egentligen är avslutningen på kursen inte förrän nästa vecka men eftersom jag befinner mig i Barcelona då så blev gårdagen vår sista träningen. Jag hade stora förväntningar på vår sista träning och ville att den skulle bli grym. Vi var ju inte och tränade förra veckan heller så den här gången ville jag verkligen ge allt, få ut det sista liksom.

Om det gick som jag planerat? Knappast!

Texas var till en början supertrevlig när vi kom dit, det kändes bättre än någon gång tidigare, han kom snabbt till ro och vi kunde ta en skön promenad utan drag i kopplet. Men när det väl var dags att köra igång så blev vi indelade i grupper som vanligt. Den första i min grupp körde övningen ett par gånger, nästa körde och sedan var det vår tur. Texas var så himla ointresserad av vad vi skulle göra, han tittade inte ens mot hindren, han gick inte att få kontakt med alls och det märktes lång väg att han var uppstressad. Jag förstod inte alls. Tills någon sa att hunden som satt 3 meter bakom vår start löpte. Då var det inte så konstigt att han bara ville vända om, att han inte ville sitta med ryggen till. Så irriterande!

Vi försökte och försökte och fick till slut en ok runda där vi i alla fall tog oss igenom övningen. Sedan fick vi vara en egen grupp och köra själva. Tog en promenad med honom igen för att han skulle varva ner innan vi gick till vår nästa övning. Där kunde han fokusera och oj vad han gjorde det bra! Det var en större bana och han var klockren och vi fick massor med beröm av tränaren. Det behövde vi! Men att vara ensam i en grupp innebär också att det inte blev några bilder eller filmer från när det faktiskt gick bra..

Men jag bjuder så klart på en film när det gick mindre bra på första övningen. Ni får se hur vi gör försök efter försök men Texas är överallt förutom med mig. Jag tycker att det känns hopplöst och inget jag gör hjälper för att få kontakt så jag står bara och väntar ut honom och fångar upp när han söker efter mig.