En vecka har jag varit hemma från jobbet nu. En rastlöshet inom mig som inte lägger sig. Det är så många känslor där inne som jag inte kan få kontroll över. Oro, irritation, frustration, ilska. Jag har skrivit. Jag har skrivit varje dag. Alltid har jag haft skrivandet att komma tillbaka till, mitt sätt att bearbeta saker. Att skriva om det. Fingrarna hade dansat över tangenterna och de svarta små orden har blivit fler och fler på det från början vita dokumentet. Tolv tusen ord har skrivits ned. Tolv tusen ord som beskriver känslor, händelser, platser och personer. Är det en bok som håller på att ta form och växa fram?

Igår skulle den här glädjespridande skönheten ha fyllt 5 år. 5 ynka år. Vem hade du varit idag? ❤

Idag, den 9 maj, skulle min älskade pälsängel ha fyllt 4 år. Men istället för att fylla fyra år så närmar vi oss 2-årsdagen då han plötsligt gick bort. Han har alltså snart varit borta från jordelivet lika lång tid som han fick vara här. Det är så orättvist och det är en saknad som aldrig försvinner. Han finns med varje dag, älskad och saknad.

En chock, en sorg som finns med hela tiden och jag kan fortfarande gråta när någon säger hans namn högt eller om jag tänker på honom för länge. Det är så orättvist och så ofattbart att någon så plötsligt kan ryckas ifrån en.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Att se glädjen i Texas ögon när vi är ute i skogen, hela han utstrålar sådan lycka.

Det satt en ekorre i dikeskanten och när han såg den satte han av mot den, den sprang såklart pipandes upp i närmsta träd varpå Texas ställer sig nedanför och ser helt fascinerad ut. Han följer sedan ekorren när den hoppar från träd till träd, han är helt tyst. När han står där under trädet som ekorren är i, faller ett löv till marken och hans uppmärksamhet riktas istället mot det. Han tar ett jämfota hopp mot lövet som nu har landat på marken, struntar i om han lyckas fånga det eller inte för hans ben spritter av glädje och han har bråttom att springa vidare.

Hoppar över stock och sten, springer så fort benen bär. Några meter längre fram sätter han av mot en fågel som han just fått syn på, springer efter den en liten bit innan han inser att han inte kommer ikapp, då tar han istället en pinne och leker lite med den för sig själv innan han galopperar vidare igen. Han stannar och luktar på något och jag går vidare, går en bit och undrar varför han inte kommer ikapp. Stannar upp och lyssnar, hör ett plaskande. Tittar bakom en buske och där står Texas med lera halvvägs upp på benen och ser totalt överlycklig ut. Han ser att jag har sett honom varpå han vänder sig om och galopperar i diket som är fyllt av lera. Flera gånger springer han fram och tillbaka i diket och det plaskar högljutt om hans tassar. Jag kan inte annat än att le och när han känner sig klar springer han iväg på nästa äventyr.

Det är så härligt att vara ute i skogen med Texas, man blir så lycklig i kroppen av att se honom så lycklig och man funderar vad som egentligen försigår i hans huvud. Hur kan han tycka att ALLT är så otroligt roligt och spännande?