Idag är det en tung dag. Älskade Texas skulle idag ha fyllt 3 år. Ynka tre jäkla år. Så jävla orättvist att han inte finns här mer och saknaden blir aldrig lättare. Fina, älskade och fantastiska Texas, varför lämnade du oss så tidigt?!
Det här gjorde vi på hans 2-års dag, ett år sedan alltså. Så pigg och glad och duktig. Ingen hint alls om att han två månader senare skulle ramla ihop och oförklarligt dö.
Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!
Jag brukar försöka låta bli att tänka på tiden som går. För det känns fortfarande som att det var igår. Men när jag börjar tänka efter så har tiden sprungit iväg sedan du lämnade min sida. det är nu 8 månader sedan som du så plötsligt rycktes ifrån oss. Helt, helt sjukt vad tiden går. Jag som fortfarande inte vill acceptera att du inte finns här längre. Det går fortfarande inte en endaste dag utan att jag tänker på dig, inte en enda dag utan att jag fäller en tår för dig. Du fattas oss. 😭💔
Från början var jag inte alls sugen på en ny hund. Ingen kunde ändå mäta sig med dig. Inte till sättet, inte till utseendet, jag kunde inte föreställa mig att någon skulle kunna fylla det tomrum som du lämnade efter dig.
Men tids nog så började suget komma tillbaka till en ny hund. Jag vill ha en ny tränings och tävlingskompis. Så under månader har jag hållit utkik efter en lämplig kennel. Jag har tittat upp potentiella raser men hela tiden fallit tillbaka på aussie. Jag har kollat upp olika kennlar, kollat kommande kullar, kollat upp tidigare kullar, gjort noga research. Men aussies är eftertraktade just nu och det har inte (för mig) kommit någon superintressant kull. Jag är kräsen på föräldrar och tidigare linjer, vet vad jag vill ha och är ute efter.
Jag kanske, kanske är något på spåren. Jag hoppas och håller tummar och tår.
Jag saknar att ha mål att träna mot, jag saknar gemenskapen och att hänga på klubben. Jag saknar att åka land och rike runt för att träna och tävla. Låt det bli verklighet snart igen.
Så har det hänt. I natt drömde jag om Texas för första gången sedan han dog. Vi tränade rallylydnad men han kunde inte koncentrera sig. Han var så överlycklig att vi äntligen var tillsammans igen för han var mycket väl medveten om att det var längesen. Jag tar det som ett tecken på att han nu har vandrat över regnsbågsbron och funnit ro på andra sidan. Det är inte förrän då man brukar kunna börja drömma om dom. Så det får väl vara ett gott tecken ändå även om saknaden blev påtaglig när jag vaknade upp och inte möttes av hans pigga blick eller viftande svans.
Men jag har ju i alla fall det här svansbarnet vid min sida fortfarande:
Nu sitter jag här igen och gråter medan jag knappar på tangenterna. Gick inte att hålla tillbaka tårarna när jag läste alla era fina kommentarer. Tårarna började rinna redan efter första kommentaren. Ni är så fina! 😢 ❤
Stort tack till alla fina kommentarer. All er omtanke och att ni, som varken har träffat mig eller Texas, ger mig sådan kärlek och delar min sorg med mig. Många är ni som har varit med från första början. Från det HÄR inlägget där vi välkomnar honom hem - till det sista.
Ni har funnits där under hela valptiden och tagit del av hela hans uppväxt och utveckling. Ni har varit med under alla utställningar där han plockade hem rosetter i varje utställning vi ställde upp på. Ni har varit med under hans trotsålder när vi hade det lite kämpigt, under lydnadskursen, agilitykurser, rallylydnad, tävlingar och bara delat vår vardag ihop.
Tack för att ni har följt oss under två års tid ❤
Pjuh! Det gick ju bra det där ändå, jobbdagen flöt på och när jag väl hade fått igång datorn så funkade det mesta. Några små detaljer som var tvunget att justeras men annars så! Skönt. Jobbade dock över lite för att hinna komma ikapp. Mycket som ska göras i ordning, dokument som måste skapas som har gått förlorade och måste göras om. En och en halv vecka till semester. Två dagar kvar till helg. Nästa vecka börjar sommarjobbarna som jag ska lära upp och tills dess ska det finnas manualer på det dom ska göra.
Sen helg. Måste hämta hundarna som är i Gävle. Så tomt hemma utan dom. Det kan vara skönt att vara lite hundledig en dag eller två men sedan kommer saknaden krypandes. Det går bra att vara utan dom när man ska hitta på saker och inte är hemma. Men så fort man öppnar dörren hemma så känns det så tomt direkt, när ingen möter en vid dörren och hälsar en välkommen hem. Ingen viftande svans eller blöta pussar. Bara tomt. Gaah! Dom måste hem snart! :)
Texas och Rue har bad och lekpaus på väg hem från Sundsvall när vi hade varit där på kennelträff :)
Efter jobbet idag så åkte jag bara hem och hämtade Texas och lite grejer innan vi begav oss iväg för att åka på kvällstävling i rallylydnad. Sist vi tävlade gick det ju inget vidare och det beror till största delen på mig, jag blir så sjukt nervös! Texas vet vad han ska göra och är duktig men känner såklart av min nervositet och undrar vad jag är orolig för.
Så jag hade inga större förhoppningar över denna gång heller och försökte se det mest som träning. Vi behöver komma ut och träna på att tävla och jag måste lära mig att kontrollera mina nerver.
Det var en relativt enkel bana tycker jag, en som var fördelaktig till oss i alla fall. Med många simpla moment men också två stycken högerspiraler direkt efter varandra och sedan en slalom.
När vi stod och väntade på att få klartecken för att gå in på banan så trodde jag att jag skulle spy. Jag var SÅÅ nervös och tänkte att "jag stryker mig NU". Min tränare och kurskamrat var också på plats och peppade mig till det yttersta. Så vi gick in på banan i alla fall. Satte oss vi start skylten och gick sedan direkt in i en högerspiral och efter den så var det en till högerspiral. I den andra spiralen tittade jag upp och tänkte "shit, hur kom jag hit?! Har jag gått igenom första spiralen??" Och efter det kände jag att det var dags att börja andas. 😂
Det var mycket nos på första spiralen (förmodligen just för att jag var så galet nervös) för sedan var det inte mycket nos alls. På ett annat moment fick vi en rejäl störning då det var en skylt som stod i ett hörn och precis när vi kom dit så gick det en förbi där med en hund rätt nära som dessutom började skälla på Texas. Så han kom av sig rejält och försökte dra mot den hunden. Men därefter samlade han sig direkt och vi fullföljde banan exemplariskt efter det.
Jag är så himla nöjd och stolt över honom! Vår tränare var helt lyrisk efter vår runda och tyckte absolut att jag skulle vara nöjd då jag fick jobba med honom i varje steg för Texas ÄR en svår hund. Men sjukt nöjd och vi har gjort stora framsteg sedan vår första tävling. Våra poäng som landade på 60 räckte inte till en kvalificerad runda men det gör mig ingenting. Känslan var grym och just att det märks skillnad är det som för mig räknas. :)
Nu dröjer det till augusti innan nästa tävling vilket betyder att vi har drygt två månader att jobba upp de brister vi nu har hittat på tävlingarna. Det kommer att bli en grym höst på tävlingsbanan!
Just nu sitter jag och Texas hos veterinären. Vi är här och gör en liten hälsocheck då han har haft en sådan intensiv klåda ett tag och det har inte hjälpt med foderbyte. Hittills har veterinären inte hittat något, parasiter och eksem är utesluter och hon håller nu på att analysera ett prov. Sedan återstår ett blodprov för att kolla allergier.. Hm.. Håll tummarna!
Egentligen är avslutningen på kursen inte förrän nästa vecka men eftersom jag befinner mig i Barcelona då så blev gårdagen vår sista träningen. Jag hade stora förväntningar på vår sista träning och ville att den skulle bli grym. Vi var ju inte och tränade förra veckan heller så den här gången ville jag verkligen ge allt, få ut det sista liksom.
Om det gick som jag planerat? Knappast!
Texas var till en början supertrevlig när vi kom dit, det kändes bättre än någon gång tidigare, han kom snabbt till ro och vi kunde ta en skön promenad utan drag i kopplet. Men när det väl var dags att köra igång så blev vi indelade i grupper som vanligt. Den första i min grupp körde övningen ett par gånger, nästa körde och sedan var det vår tur. Texas var så himla ointresserad av vad vi skulle göra, han tittade inte ens mot hindren, han gick inte att få kontakt med alls och det märktes lång väg att han var uppstressad. Jag förstod inte alls. Tills någon sa att hunden som satt 3 meter bakom vår start löpte. Då var det inte så konstigt att han bara ville vända om, att han inte ville sitta med ryggen till. Så irriterande!
Vi försökte och försökte och fick till slut en ok runda där vi i alla fall tog oss igenom övningen. Sedan fick vi vara en egen grupp och köra själva. Tog en promenad med honom igen för att han skulle varva ner innan vi gick till vår nästa övning. Där kunde han fokusera och oj vad han gjorde det bra! Det var en större bana och han var klockren och vi fick massor med beröm av tränaren. Det behövde vi! Men att vara ensam i en grupp innebär också att det inte blev några bilder eller filmer från när det faktiskt gick bra..
Men jag bjuder så klart på en film när det gick mindre bra på första övningen. Ni får se hur vi gör försök efter försök men Texas är överallt förutom med mig. Jag tycker att det känns hopplöst och inget jag gör hjälper för att få kontakt så jag står bara och väntar ut honom och fångar upp när han söker efter mig.
Igår var jag och Texas iväg på vår andra träning i rallylydnad. Vi gick igenom några nya skyltar i nybörjarklassen och gjorde sedan olika stationer där vi kunde träna. Vi ställde upp slalom, dubbelslalom och bägge serpentinerna. Utöver det hade vi också två rakbanor med skyltar.
Så hur gick det då?
Texas är verkligen jätteduktig och när vi väl är vid en skylt så gör han det jag ber honom om och gör det bra. Det vi har det jobbigt med är transporterna mellan skyltarna. Så fort vi är klar med en skylt och ska gå vidare till nästa så dyker han med nosen rakt ner i marken och ska gå och lukta istället för att fortsätta att hålla fokus på mig.
Så det är vår största utmaning, att bibehålla kontakt och fokus i transporterna och inte bara vid skyltarna. 😊
Vi valde att åka upp till Sundsvall dagen innan kennelträffen skulle vara så vi skulle slippa åka så tidigt på morgonen eftersom att vi skulle träffas kl 10 på lördagen. Vi såg framöver oss en härlig natt och komma utvilade till träffen på morgonen. Men natten var allt annat än härlig och vi var absolut inte utvilade när det var dags att köra igång. Antingen har jag helt förträngt hur det är valp eller så var Texas faktiskt aldrig så när han var liten. Mitt åksällskap och jag delade rum, världens minsta rum dessutom och där trängde vi ihop våra hundar varav hon hade en 7 månaders valp. Den valpen var överallt under natten och Texas blev orolig och kunde inte sova vilket gjorde att jag inte heller kunde sova och sedan höll dom igång varandra exakt hela natten, haha!
Hur som helst, till slut så kom vi till berget i skogen där vi skulle träffas. Det var dags att träna personspår. Varken jag eller Texas har spårat tidigare så jag hade absolut inga förväntningar alls, tyckte mer att det skulle vara roligt att prova på en helt ny gren som vi aldrig har provat förut!
Uppfödaren hade hyrt in en instruktör som skulle vara med oss hela dagen. Hon hjälpte oss alla att lägga ett spår utifrån sin egna nivå, så det blev så klart ett enkelt nybörjarspår för mig och Texas. Då skulle jag ha med mig två leksaker, gå in i skogen och stanna ca 10 meter in, locka på Texas och visa honom leksaken, lägga ner den och då skulle den som höll Texas gå iväg med honom så att han inte kunde titta vart jag tog vägen. Sedan skulle jag gå som ett U och lägga ner en till leksak längsvägen. Första gången gick det lite sådär och Texas förstod inte riktigt vad han skulle göra. Men sen på eftermiddagen så körde jag och mitt sällskap E några fler spår till våra hundar. Då gjorde jag lite olika och gick inte alltid som ett U. Vi gjorde 4 spår till och han blev duktigare och duktigare för varje gång. Sista spåret var han verkligen drivande och visste exakt vad han skulle göra. Superkul att han lärde sig så fort! 😃
Spår är något jag absolut kommer fortsätta göra med Texas på hobbynivå bara för aktiveringens skull.
Efter en hel dag i skogen så bar det iväg till hundklubben där vi grillade ihop. Förutom det så firades också hela Texas kull eftersom dom fyllde år på måndagen efter, samma dag som den yngsta kullen blev 7 månader! Så det blev dubbelfirande (häftigt ändå med samma dag!) med bakelser för hundarna.💓
