Semestern har bjudit på fint väder, många skratt och härliga minnen. Men också på sorg. Oändligt djup och smärtsam sorg och saknad. Amber fick somna in i samband med att vi gick på semester. Det var skönt att veta att man inte behövde gå till jobbet dagen efter eller måndagen därefter och försöka hålla skenet uppe och hålla ihop det. Först gick tankarna "bara en sista sommar tillsammans", "bara semestern ihop". Men hon skulle ändå inte ha njutit av den tiden och då blev det här bäst för båda. Att jag skulle kunna få ha annat att tänka på men också möjlighet att bryta ihop när som helst.

Under semestern har jag varvat mellan att gråta i det tysta, fälla någon enstaka tår och fullständigt panikgråta ut min smärta och sorg i fosterställning. Trots att jag vet, utan tvekan, att det var rätt beslut så gör det så ont. Inte en enda dag har passerat där inte en tår har fallit eller en tanke har skänkts till henne. Och nu har det redan gått en månad. Hur kan det gå så fort när det gör så ont?

Man brukar säga att Det ska vara roligt att ha hund och det ska vara roligt att vara hund och Amber tyckte inte att det var roligt längre. Åldern kom tillslut ikapp henne och trots att hon försökte vara stark in i det sista för min skull så såg jag vilka krämpor hon kämpade med och tillslut var det inte värdigt längre.

13 fantastiska år fick hon på jorden och jag är oändligt tacksam över de åtta år som jag fick dela med henne. Hon har hjälpt mig så mycket och funnits vid min sida hela mitt vuxna liv. Hon har varit en stor trygghet och gett mig massor av glädje och styrka. Hon har funnits där varje dag och hon har alltid varit så modig. Så självständig och modig. Jag kunde alltid lita på henne och att hon var beredd att skydda mig från världens alla faror. Samtidigt som hon var världens snällaste och tålmodigaste hund.

Så hur säger man ens hejdå till sin allra bästa vän? Det är så vidrigt. Jag ville att det skulle bli det bästa möjliga för henne, försökte tänka hur hon ville ha sin sista stund. Ringde till varenda klinik i hela Östergötland för att hitta en som kunde uppfylla mina önskemål. Jag ville inte att hon skulle behöva gå in på en klinik när hon nästan aldrig tidigare hade satt sin tass på en sådan. Jag ville att hennes sista stund skulle få vara utomhus, i solen på gräset. Så att hon kunde höra fåglarna kvittra, känna solen värma, så som hon älskade.

Vi åkte runt till flera kliniker för att se hur det såg ut utanför, jag ville vara säker på att det skulle bli bra, att jag inte skulle bli negativt överraskad när dagen väl kom och vi stod där och det inte var fint nog. Ombokade flera gånger för att det inte dög. Jag ville att det skulle vara perfekt.

Till slut blev det så bra som det kunde bli. Hennes sista stund blev ändå fin och hennes sista dagar spenderade vi på bästa sätt och verkligen tog tillvara på varenda minut som vi hade kvar tillsammans. Men det lindrar inte sorgen och saknaden, även om jag har så himla många fina och roliga minnen att bära med mig från våra år tillsammans.

Det känns i alla fall bra att jag gjorde vad jag kunde för att hennes sista stund skulle bli så perfekt som möjligt och jag önskar inte att jag hade gjort något annorlunda vilket är skönt. Baloo var också med och när allt var över fick han gå fram och säga hejdå. För att underlätta för honom och han har inte behövt leta efter henne sedan vi kom hem.

Det är också anledningen till att semestern gick från oplanerad till fullsmockad. Ville tränga bort tankarna. Känslorna. Nästan precis 2 år och 2 veckor efter Texas entrade hon hundhimlen. Och saknaden efter dom båda är oerhörd. Så smärtsam och olidlig.

Nu var det länge sedan sist och jag vet inte riktigt hur eller vart jag ska börja det här inlägget. Och det är väl lite därför som jag har hållit mig härifrån också. Vet inte riktigt vart jag ska börja när livet känns upp och ner.

Men sedan sist har vi varit hemma i Gävle en sväng. Det var rallylydnadstävling där som jag och Baloo var med på, pappa fyllde år och jag var barnvakt åt mina guddöttrar. Passade även på att ha en liten fotosession med dom <3
Tävlingen var en dubbelstart och jag hade hoppats på att komma därifrån med ett till kvalificerande resultat. Men istället var han inte alls sig själv och inget kändes bra vilket resulterade i några fjuttiga poäng på båda starterna.

Jag har varit med Baloo till veterinären igen för en ny undersökning. Ett besök hos veterinären är alltid ångest. Baloo hatar att vara där och skriker från det att vi kommer in till det att vi kommer hem. Panikskrik som gör ont i hjärtat och jag har ångest inför varje nytt veterinärbesök. Nu har vi hållit på med en utredning sedan i julas. Ett halvår av utredningar som inte visar någonting men ändå är ingenting bra.

Den senaste undersökningen skulle vi få svar på inom 2-3 dagar vilket innebar att vi skulle ha fått svar i början av veckan men har ännu inte hört något. Samtidigt dyker det hela tiden upp nya symptom och när han har varit "symptomfri" en dag får man hoppet om att det vänder. Då kommer det en ny käftsmäll och han uppvisar något nytt symptom. Vet inte längre om allt hör ihop eller om det är flera olika underliggande grejer.

Vi skulle ha tävlat igen men jag strök oss. Vi hade avslutning på vår Nose Work 2, jag gick dit utan hund. Lika som på avslutningen på rallylydnaden. Nu är det inga fler kurser igång. Jag tänkte att jag skulle ta den här tiden för att träna på kontakt och följsamhet - något som inte är så ansträngande. Men jag har helt tappat motivationen. Tänkte att den här tiden också är perfekt att fokusera lite extra på nose work då det inte heller är ansträngande. Jag anmälde dessutom till tävling men det är alltid hård konkurrens att ens få en startplats på tävlingarna men när startlistorna kom blev jag ändå besviken. Det var från början 25 tävlingsplatser, de lyckades utöka med 25 till så att det blev 50 som kunde komma till start. Trots detta blev vi reserv 29(!).

Amber och Baloo har också fått ha en liten fotosession med en fluga som matchar blommorna på busken. <3

Jag har även sålt bilen då vi är i behov av en ny. Billetandet har tagit massor av tid och energi och vi hittar aldrig någon bra. Men jag sålde min i alla fall för att vi ska snabba på processen lite. Tanken var att vi ska ha en störra kombi så att vi får plats med en ordentlig krocktestad bur. Ena sekunden kikar jag bilar på blocket medan jag nästa sekund tänker att det inte är någon idé att köpa en större bil då jag ändå inte vet om jag kommer ha någon hund kvar.

Utöver det så har jag deltagit på Blodomloppet med jobbet och jag trodde det var det sista jag gjorde i livet. Det var så sjukt varmt och jag trodde jag skulle dö varje meter. Men jag tog mig i mål.

Jag har tränat på att bada med Baloo så att han ska lära sig att simma ordentligt. Två gånger har vi varit i vattnet nu och första gången var lite läskigt tyckte han och han ville inte gå ner i vattnet utan att jag var precis bredvid. Men andra gången så började han springa ner i vattnet själv efter ett tag. Han har haft flytvästen på sig som extra säkerhet men nästa gång tror jag att han är redo att bada utan den. Perfekt sätt att svalka nu i denna värmebölja som är.

Jag måste försöka hitta tillbaka till någon typ av livsglädje och motivation men just nu känns det som om jag aldrig mer kommer bli glad. I vanliga fall har jag nära till skratt, går in i allt med en positiv inställning även om det egentligen inte är särskilt kul och är ofta allmänt pepp. Har inte förstått människor som är negativa och gnäller på allt och har ofta fått frågor om hur jag alltid kan vara så glad. Men just nu känner jag mig bara helt och hållet uppgiven och skratten är alldeles för långt in.

Jag berättade ju att vi tidigare i veckan åkte iväg till en skogsglänta på kvällen för att fotografera i vitsippehavet. Här är några av bilder från den kvällen. ❤