Ett smärtsamt farväl
Semestern har bjudit på fint väder, många skratt och härliga minnen. Men också på sorg. Oändligt djup och smärtsam sorg och saknad. Amber fick somna in i samband med att vi gick på semester. Det var skönt att veta att man inte behövde gå till jobbet dagen efter eller måndagen därefter och försöka hålla skenet uppe och hålla ihop det. Först gick tankarna "bara en sista sommar tillsammans", "bara semestern ihop". Men hon skulle ändå inte ha njutit av den tiden och då blev det här bäst för båda. Att jag skulle kunna få ha annat att tänka på men också möjlighet att bryta ihop när som helst.
Under semestern har jag varvat mellan att gråta i det tysta, fälla någon enstaka tår och fullständigt panikgråta ut min smärta och sorg i fosterställning. Trots att jag vet, utan tvekan, att det var rätt beslut så gör det så ont. Inte en enda dag har passerat där inte en tår har fallit eller en tanke har skänkts till henne. Och nu har det redan gått en månad. Hur kan det gå så fort när det gör så ont?
Man brukar säga att Det ska vara roligt att ha hund och det ska vara roligt att vara hund och Amber tyckte inte att det var roligt längre. Åldern kom tillslut ikapp henne och trots att hon försökte vara stark in i det sista för min skull så såg jag vilka krämpor hon kämpade med och tillslut var det inte värdigt längre.
13 fantastiska år fick hon på jorden och jag är oändligt tacksam över de åtta år som jag fick dela med henne. Hon har hjälpt mig så mycket och funnits vid min sida hela mitt vuxna liv. Hon har varit en stor trygghet och gett mig massor av glädje och styrka. Hon har funnits där varje dag och hon har alltid varit så modig. Så självständig och modig. Jag kunde alltid lita på henne och att hon var beredd att skydda mig från världens alla faror. Samtidigt som hon var världens snällaste och tålmodigaste hund.
Så hur säger man ens hejdå till sin allra bästa vän? Det är så vidrigt. Jag ville att det skulle bli det bästa möjliga för henne, försökte tänka hur hon ville ha sin sista stund. Ringde till varenda klinik i hela Östergötland för att hitta en som kunde uppfylla mina önskemål. Jag ville inte att hon skulle behöva gå in på en klinik när hon nästan aldrig tidigare hade satt sin tass på en sådan. Jag ville att hennes sista stund skulle få vara utomhus, i solen på gräset. Så att hon kunde höra fåglarna kvittra, känna solen värma, så som hon älskade.
Vi åkte runt till flera kliniker för att se hur det såg ut utanför, jag ville vara säker på att det skulle bli bra, att jag inte skulle bli negativt överraskad när dagen väl kom och vi stod där och det inte var fint nog. Ombokade flera gånger för att det inte dög. Jag ville att det skulle vara perfekt.
Till slut blev det så bra som det kunde bli. Hennes sista stund blev ändå fin och hennes sista dagar spenderade vi på bästa sätt och verkligen tog tillvara på varenda minut som vi hade kvar tillsammans. Men det lindrar inte sorgen och saknaden, även om jag har så himla många fina och roliga minnen att bära med mig från våra år tillsammans.
Det känns i alla fall bra att jag gjorde vad jag kunde för att hennes sista stund skulle bli så perfekt som möjligt och jag önskar inte att jag hade gjort något annorlunda vilket är skönt. Baloo var också med och när allt var över fick han gå fram och säga hejdå. För att underlätta för honom och han har inte behövt leta efter henne sedan vi kom hem.
Det är också anledningen till att semestern gick från oplanerad till fullsmockad. Ville tränga bort tankarna. Känslorna. Nästan precis 2 år och 2 veckor efter Texas entrade hon hundhimlen. Och saknaden efter dom båda är oerhörd. Så smärtsam och olidlig.

