Nu sitter jag här igen och gråter medan jag knappar på tangenterna. Gick inte att hålla tillbaka tårarna när jag läste alla era fina kommentarer. Tårarna började rinna redan efter första kommentaren. Ni är så fina! 😢 ❤

Stort tack till alla fina kommentarer. All er omtanke och att ni, som varken har träffat mig eller Texas, ger mig sådan kärlek och delar min sorg med mig. Många är ni som har varit med från första början. Från det HÄR inlägget där vi välkomnar honom hem - till det sista.

Ni har funnits där under hela valptiden och tagit del av hela hans uppväxt och utveckling. Ni har varit med under alla utställningar där han plockade hem rosetter i varje utställning vi ställde upp på. Ni har varit med under hans trotsålder när vi hade det lite kämpigt, under lydnadskursen, agilitykurser, rallylydnad, tävlingar och bara delat vår vardag ihop.

Tack för att ni har följt oss under två års tid ❤

Det är med tårarna rinnandes längs kinderna som jag skriver detta inlägg. Texas kommer aldrig komma hem igen. Det är så fruktansvärt och jag kan fortfarande inte greppa det. Det är så overkligt. Min fina, underbara och älskade hund. Så vacker och så perfekt. Min ögonsten. ❤

Det är så tomt här hemma utan honom. Det märks verkligen att han inte längre finns här med oss. All kärlek och glädje han gav varje dag, oavsett vad. Hur han sprang runt benen på en hela tiden, hur han hela tiden ville vara med. Hans vakna och alerta blick som hela tiden frågade "vad ska vi göra nu?". Han tyckte att ALLT var roligt bara vi var tillsammans. Han hade sådan energi och delade med sig av den till oss alla. Var man arg eller sur för något så räckte det med att titta på honom, se hans viftande svans och hans livsglädje i ögonen.

Han var så full av liv och älskade att leva det. Han älskade oss och han älskade allt vi gjorde tillsammans. Livet lekte! 2 år är en alldeles för ung ålder för min prins att somna in. Trodde ju att vi skulle ha minst 10 år kvar tillsammans! Men livet hade andra planer för oss.

Hur du tydde dig till oss, gömde dig bakom när du blev rädd, ville sitta i knä även fast du blivit stor. Ville vara nära. Ena sekunden är jag så arg på honom, hur kunde han lämna mig och Amber?! Vi behöver ju honom! Nästa sekund dras hjärtat åt och jag tycker så synd om honom.. Hade han ont? Led han?

Allt han gjorde för mig och för Amber. Amber blev en hel annan hund sedan Texas kom in i bilden. Han tog fram sidor i henne som jag aldrig sett innan, till det positiva. Gjorde henne till en mer framåt och orädd hund. Han tillförde så mycket i allas våra liv! ❤

Vi som precis hade hittat vår roligaste träningsform, du hade blivit äldre och polletten hade äntligen trillat ner. Du älskade att träna och gjorde alltid ditt bästa. Du försökte alltid göra rätt.

Vi skulle ju ha så många år till tillsammans, att träna, tävla och bara vara tillsammans. Du visade mig hur hundlivet verkligen ska se ut. Du var krävande och utmanande för mig som min första riktiga träningshund. Inte alltid som jag visste vad jag skulle göra med all din energi. Men du var exemplarisk. Du visade så tydligt. Ända sedan du var valp har du varit exemplarisk. Så gott som rumsren från start, bet aldrig sönder något som valp. Var så snäll och försiktig och lugn. Sedan hjälpte du mig, du visade vad du behövde och du belönade mig när jag gjorde rätt.

Så jävla orättvist att just du skulle ryckas ifrån oss så hastigt och helt utan förvarning. En så ung och tillsynes frisk hund som älskade livet. Det är fan inte rättvist!

Texsas dog alltså för en vecka sedan. Han var ute och lekte i en hundgård och var som vanligt pigg och busig. När han kallades in för att släppa in en annan hund i hundgården kom han på inkallningen och satte sig ner. En perfekt inkallning. Sekunder senare lade han sig på sidan, började krampa och avled på några få sekunder. Det är så jävla fruktansvärt hur någon bara kan dö sådär. Från att vara pigg och glad till att vara död. Sekunder däremellan. Nu är det bara att vänta på obduktionsrapporten. Vill veta vad som hände. Hur kunde han bara dö? Mitt hjärta är krossat. 😭 💔

​Tack för två fina, fantastiska och lärorika år med dig hjärtat! ❤

Vi bestämde oss för att göra en enda utflykt under vår resa eftersom att vi var där så kort stund och valet föll då på KRKA National Park. Vi hade googlat lite om detta innan men hittade inte någon superbra info om hur man tar sig dit. Vi bodde ju dessutom en bit utanför Split och skulle vi åka kommunalt skulle vi först behöva åka in till Split och sedan byta buss och det kändes superkrångligt med allt. Så vi frågade på hotellet om dom ordnade några resor dit vilket dom inte gjorde men dom erbjöd oss en chaufför som skulle köra oss dit, vänta på oss i fyra timmar och sedan köra oss tillbaka till hotellet. 800 kuna kostade denna resa och då ingick avgifter för vägtullarna också. Från vårt hotell tog det lite drygt en timme att ta sig dit med bil.

Sedan blev vi avsläppta vid en hamn där vi skulle köpa båtbiljetter till en båt som skulle ta oss till parken via en flod. Dessa biljetter kostade 150 kuna per skalle. Båtturen gick en gång i timmen och det tog en halvtimme att komma fram till parken. Parken har flera olika ingångar och vi kom fram till Ulaz Entrence.

När vi kom fram till parken var det bara en kort promenad tills man kom till området med restauranger, caféer och glassbarer. Det var även härifrån man badade från vattenfallet och det fanns gräsyta att ligga och sola på.

Vi hade googlat om detta innan och läst oss till att det skulle vara extremt mycket trappor och läst om huruvida man skulle gå medsols eller motsols beroende på om man ville gå upp för trapporna eller ner. Jag som har problem med mina fötter föredrog att gå uppför men vi hann inte ens reflektera åt vilket håll vi gick åt. När man hade gått förbi matställena så kom man direkt ut på en träbro och sen var man igång runt promenadstråket. Det var inte så extremt många trappor som vi hade sett framför oss. Vi strosade runt, stannade och tittade, fotade och hade ingen stress alls och då tog det 1,5 timme att ta sig runt. Jag hade gärna kunnat gå ÄNNU saktare, stanna ännu mer och bara vara.

När vi kom tillbaka från promenaden så gick vi för att äta lite lunch, det var "dyrt" (samma priser som hemma) och riktigt kass mat. Men desto trevligare sällskap. Denna fina svanfamilj simmade runt i en bäck precis vid restaurangerna och lät sig matas av besökarna. Aldrig varit med om sådana närgångna svanar!

Efter tre timmar i parken var det dags att ta båten tillbaka så att vi skulle hinna med skjutsen. Totalt var vi borta i fyra timmar med båtresan och hade tre timmar i parken. Vi hade som sagt googlat innan och enligt omdömen så tyckte många att tre timmar räckte mer än väl, vi hade gärna kunnat stanna en timme till. Det blev något stressigt att gå runt, hinna äta och hinna bada i vattenfallet. Hade gärna stannat längre och njutit av denna fantastiska miljö!