Header

ruubrikNågot som jag kan störa mig på är när folk säger att dom inte är som alla andra eller att dom inte har det som alla andra. Det är ofta personer som har det jobbigt psykiskt som säger att dom inte är som alla andra och dom som säger att dom inte har det som alla andra är oftast dom som tycker att dom stöter på många motgångar i livet. Men då tänker jag - hur förväntar man sig att alla andras liv är jämfört med sitt egna? Tror man att man är ensam i världen om att känna på ett visst sätt? Tror man att alla andras liv flyter på smärtfritt utan några motgångar? Det skrämmer mig att vissa verkar tro att alla andra har det så lätt. Vi kan aldrig någonsin bedöma en person som vi inte känner vad den har gått igenom. Folk som säger såhär, tittar dom på alla människor på stan och tänker "tänk om jag vore som alla andra" utan att ens veta något om de personerna? Jag kan säga såhär, att så gott som alla människor har någon gång i livet gått igenom något som är jobbigt och något som har påverkat dom som personer. Det kan vara att man själv drabbas av sjukdom, någon i ens närhet kanske drabbas av någon sjukdom, man kanske har en förälder som är missbrukare, man kanske blir mobbad i skolan osv. Det är många saker som man måste gå igenom här i livet och ja, vissa behöver tyvärr utstå lite mer än andra. Men när man börjar tänka så och önska att man var "som alla andra" eller "har det som alla andra" är man ute på hal is tycker jag. Det kanske är jäkligt enkelt att tro att andras liv är perfekta om man inte känner personerna som man ser. Men som sagt, de flesta av oss har någon gång gått igenom något som har gett oss djupa ärr för en lång tid framöver. Av samma anledning så ska vi inte vara så snabb på att döma våra medmänniskor. Istället för att mobba den stackars tjejen i skolan som jämt kommer med trasiga eller smutsiga kläder så borde man ta sig en funderare om varför hon gör det. Kanske som jag skrev, har hon föräldrar som missbrukar så finns det varken pengar eller intresse från föräldrarna att bry sig om vad deras barn har för kläder.. Eller om man möter någon på stan så kan man snabbt tänka "herregud så risig han såg ut, hur vågar han ens gå ut sådär?!" Tänk istället på vad han har kunnat gått igenom, han kanske för några timmar sedan fick ett dödsbesked eller han kanske själv kommer direkt från läkaren med en ny diagnos.. Tänk på det, ingen är någonsin som "alla andra" alla är vi unika och alla lever vi ett liv här på jorden med allt vad det innebär. Sen väljer man själv vilken inställning man vill ha till livet, med en positiv inställning så kommer man lättare ta sig igenom livets prövningar men om man bara tänker "varför händer allt det här mig???" så orkar man tyvärr inte länge. tryme

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

sistaNu har redan hela januari passerat, är inte det helt galet? Januari för mig har varit sjukt bra, jag har verkligen haft en grym start det här året! Och jag hoppas att ni också har haft det! I min minnesburk har jag redan lagt flera lappar med bra och roliga saker som jag vill minnas från det här året och fler kommer det att bli..! :) Vad händer idag då? Det är ju fredag dessutom och äntligen helg. Någon som har något roligt planerat i helgen eller ska ni bara ta det lugnt och njuta av ledigheten? Jag ska i alla fall till stallet och Flingan ska promeneras 30 min. Han ska såklart även få en genomgående ryktning för att gå upp blodcirkulationen ordentligt, viktigt viktigt! Sen ska jag skriva klart ett intressant inlägg som kommer upp senare under dagen. Väcks många tankar medan jag skriver det och blir lite till och med lite irriterad. Måste ta många pauser för att samla mig så jag kan formulera mig rätt och få fram det jag vill få fram, många tankar och åsikter som väcks i huvudet samtidigt som jag skriver.. Dagen kommer sedan att avslutas hos syrran med en myskväll, perfekt sätt att avsluta veckan på! ? Jag vill dessutom passa på att tacka er för att ni har varit så flitiga på att kommentera den senaste tiden, verkligen superroligt! :) l

Likes

Comments

fkast Okej, nu är det snart ett år sedan som Flingan kastrerades och jag känner att det är dags att berätta denna historia. Han var alltså hingst ganska länge och han kastrerades för att vi skulle flytta till ett nytt stall (stallet jag står i nu). Som hingst var han tuff, orädd och snäll. Det fanns egentligen ingen anledning att kastrera honom mer än att han skulle gå med sto i hagen på det nya stället. Men kastreringen blev allt annat än vad jag hade förväntat mig. Jag pratade med min veterinär och eftersom Flingan var så lugn och hade så bra temperament så trodde inte veterinären att han skulle förändras alls. Men det visade sig att han hade helt fel. Han kastrerades på eftermiddagen, stående hemma i stallet och eftersom han hade fått så mycket lugnande och smärtstillande så fick han stå inne resten av dagen. Morgonen därpå tog jag ut en helt annan häst. Flingan var inte Flingan längre. Han hade under natten blivit ett monster.  Helt plötsligt var han fruktansvärt elak, inte bara mot mig utan även mot Cyrus som han delade stall med och som gick i hagen bredvid. Han attackerade Cyrus när han stod i boxen och man ledde Flingan i gången, han försökte attackera genom stängslet på hagen och han började attackera mig. Innan kastreringen så var han supersnäll och jag kunde gå promenader med honom utan grimskaft och han skulle aldrig göra något ont även om han var väldigt osäker på människor, jag hade precis fått en trygg relation med honom och han hade precis börjat lita på mig fullt ut. (han hade väldigt trassligt innan han kom till mig och litade inte alls på människor) Men han var ändå tuff och ingenting kunde skrämma honom, han var aldrig rädd för bilar eller andra fordon eller saker som prasslade eller kom plötsligt. Men efter denna natt så blev han som sagt ruskigt elak. Han började slå mot mig i gången, han kunde bitas när man gick förbi och när vi skulle ta promenader så antingen sprang han rätt över mig eller så stegrade han och slog med framhovarna mot mig. Han vände alltid mot mig innan han stegrade och slog. Men eftersom han hade gjort stående kastrering så var jag tvungen att promenera med honom minst 30 min 2 gånger om dagen. Dessa promenader blev riktiga helvetespromenader och jag grät nästan på varenda en för jag tyckte det var så fruktansvärt att han hade blivit så elak och det var inte kul att gå där och han antingen stegrade eller sprang över mig. Respekten var borta. Jag ringde till och med till veterinären och frågade om det inte gick att sy tillbaka hans kulor för detta funkade inte. Jag ångrade att jag kastrerade honom. Förutom detta så blev han helt plötsligt intresserad av ston. Aldrig förut brydde han sig särskilt mycket och han kunde passera ston utan att ens vända huvudet. Men direkt efter kastreringen blev han som galen så fort ett sto kom nära. Och han gnäggade jämt efter andra hästar och vissa hagar kunde jag inte ens gå förbi. Såren läkte i alla fall fint och i den takt det skulle. Och efter ca 3 veckor började Flingan lugna ner sig lite. Det gick lättare att promenera men det var långt ifrån bra. Även om jag fick börja rida på honom lite lätt efter 2 veckor så dröjde det närmare 2 månader innan jag kände att jag kunde sitta upp utan att riskera livet. Än idag så känner jag inte riktigt igen honom med hur han var förut. Självklart kan man räkna med att dom ändras lite grann, men det brukar ju vara åt det lugnare hållet. Efter kastreringen så blev Flingan mycket mer lättstressad och mer tittig när man rider ut. Inte tittig så att han hoppar åt sidan och blir rädd för saker men han ska jämt kolla vad som händer runtom. Och som sagt så blir han lättare stressad för småsaker och frustrerad när han inte förstår. Jag upplevde att han hade mer tålamod när han var hingst än vad han har nu. Alla talar ju om hur lugna deras hästar blir efter kastrering och Flingan blev helt tvärtom, så det kan vara bra att veta en annan historia också även om mitt fall kanske är extremt. Jag var tvungen att börja om från början med honom från marken, försöka återfå respekten och förtroendet. Idag har vi ett starkt band igen och han litar på mig,  även om det ibland är jobbigt att han kan bli så stressad i vissa situationer. Det har krävts otroligt mycket jobb och tålamod från min sida för att vi skulle komma tillbaka, för att vi skulle ta oss dit vi är idag. Jag frågade mig själv flera gånger när det var som värst om det verkligen var värt det, jag var beredd att ge upp, sälja honom och köpa en ny, snäll häst. Men idag är jag otroligt glad för att jag faktiskt inte gav upp, han är ju min lilla Flinga och är dag helt underbar igen<3 DSC_0331Flingan som hingst och som vanlig brun häst.   

Likes

Comments

Idag var det lite extra motigt att kliva upp. Amber blev akut sjuk igår kväll så vi var tvungen att åka med henne till Uppsala.. Tack och lov så fick hon följa med hem igen..

20140129-100121.jpg

Likes

Comments

läsarfrågarubrikFick en fråga igår bland kommentarerna av fagelviksnybacka.se:

Jag ska börja rida ut med min häst själv nu. Har inte haft honom så länge och har inte hittat modet till det än (unghäst, sent tagen). Har promenerat honom endel.. Men vad ska jag tänka på för att få ut det bästa av det??

_______________________________________________________________________

Svar: Om häst eller ryttare är osäker vid uteritt kan det bli otroligt farligt då det kan uppstå allvarliga olyckor vid osäkerhet. Jag har tre tips att ge dig, lite beroende på vad du har för förutsättningar. 1. Det bästa tipset jag kan ge dig är att ta sällskap av någon, gärna någon som har en lugn och trygg häst som kan gå först. Om du har en annan snäll häst framför dig så kan man lätt styra in i rumpan på hästen framför om sin egna häst skulle vilja gå för fort eller springa iväg. 2. Om det inte är möjligt att ta sällskap av ett annat ekipage eller du faktiskt vill kunna rida ut själv med din häst så kan jag rekommendera att du kanske har någon som går på marken bredvid först eller kanske bakom. Om någon är med så blir man automatiskt lite lugnare själv av att veta att du inte är själv OM det skulle hända något. 3. Ifall du inte heller har någon som kan gå bredvid så skulle jag välja att rida ut på vägar som jag kände mig trygg på. Vägar som kanske inte har så mycket trafik eller ingen trafik alls. Där man bara kan koncentrera sig på sin ridning. Jag skulle även se till att försöka stärka mitt självförtroende. Skritta först, kanske bara en kort runda efter ett ridpass på ridbanan för att sedan utöka den skrittrundan för varje dag. När du känner att det går bra och känns säkert så skulle jag börja lägga in några få travsteg (fortfarande efter ett ridpass) och utöka det i den takt man känner att det känns bra.  Detta skulle jag undvika om jag var osäker: - Trava eller galoppera på hemvägen. De allra flesta hästar blir piggare på hemvägen och för att förhindra att man får känslan av att hästen skenar så skulle jag bara skritta på hemvägen tills jag kände mig säker. - Trafikerad väg. I den mån det går skulle jag undvika alla typer av störningsmoment (bilar, motionsspår, broar eller andra saker som kan verka skrämmande eller komma plötsligt) Det viktigaste är att du tar det i din takt. Låt det ta tid, stressa inte och pressa inte dig själv för hårt. Ta inga onödiga risker. Lägg upp en plan med ett tydligt mål att "i slutet av denna vecka ska jag kunna skritta dit eller dit med sällskap på marken". Eller "om 2 veckor ska jag kunna skritta den här rundan utan sällskap alls". Lycka till! 

Likes

Comments

ridvästrubrik Jag köpte ju en ny vinterridjacka för ett tag sedan och den är verkligen grymt varm och skön. Problemet med den är att den blir FÖR varm de dagar som det bara är några enstaka minusgrader ute, då räcker det att jag bara har ett linne under och blir ändå hur varm som helst.. Så nu har jag funderat lite på om jag ska ta och köpa en ridväst/täckväst också som jag kan ha de dagar som det inte är superkallt ute. Jag har aldrig riktigt varit en "västmänniska" tidigare men jag tycker att det är galet snyggt och nu är jag lite sugen på en! Fördelen med en täckväst är ju att man blir lite smidigare med armarna (man behöver inte känna sig som en michelingubbe) samtidigt som man håller sig lagom varm när man rider och håller på och fixar i stallet. Satt och kikade runt lite på olika sidor och hittade denna sida som har riktigt snygga ridkläder. Fastnade direkt för den här västen och med den här tröjan och ett par bruna ridbyxor till så hade outfiten blivit komplett! :) Vad föredrar ni när ni är i stallet? Tjock vinterjacka eller en väst med en tröja under? Om ni använder väst, berätta gärna vilken modell ni har och om ni är nöjda :)  ridvästbild  

Likes

Comments

massageveckaÄntligen hemma! Har varit borta några dagar, äntligen genomfördes min roadtrip, det har krävt så himla mycket planering men det slutade hur bra som helst. Allt funkade kanon och jag är verkligen nöjd med de här dagarna. Kommer berätta mer om det sen :) Den här veckan kommer också att bli grym, det är massagevecka på g. Hela familjen ska få en genomgång av kroppen, sambon är först ut med massage idag, imorgon är det min tur som ska få en ordentlig spabehandling, på onsdag ska Amber få massage och på torsdag är det Flingans tur. Känns bra att vi alla ska få njuta lite och rätta till eventuella muskelspänningar :) Men först ut är så klart mitt måndagsmöte, eller sambon ska på massage medan jag är på möte, det är i husen bredvid varandra, så smidigt! 2d06121728fdaa10860f14ffc4bf5afe-1

Likes

Comments

hästbransch4(Här publicerar jag mail från er läsare som vill dela med er av er erfarenhet från hästbranschen. Det kan vara erfarenhet från ett jobb eller en praktik eller bara annat du vill säga, om du har något du vill berätta så skicka ett mail till friskey@live.se) Detta är en riktigt vidrig berättelse och jag är glad att du ville dela med dig. Hej! Jag vill dela med mig av min hemska upplevelse på min praktik. Jag går på gymnasiet och läser hästinriktning och vi har praktik några veckor per termin. Andra gången jag skulle ut på praktik så fick jag en plats från skolan på ett travstall. Först verkade det bra. Det var en kille som ägde det, en annan äldre man som jobbade där och en tjej ca 30år kanske. När jag började där så fanns det en till praktikant där. Jag lärde mig snabbt alla sysslor fast att jag aldrig hållt på med trav förr och det var okej att vara där. Men jag undrade alltid varför den andra praktikanten alltid var hos hästarna och aldrig följde med när det var fika eller lunch. Det fanns ett loft ovanför stallet där det var lunchrum, kontor och omklädningsrum. Men den andra tjejen följde inte med upp dit utan hon stod alltid nere i stallet hos sin favorit häst. Jag hittade snabbt min favorit häst oxå å det märkte ägaren såklart. Det dröjde inte många dagar förrän jag listade ut varför den andra tjejen undvek ägaren så mycket som möjligt. Det började sakta när han skulle kasta upp mig på min favorit häst. Hästarna är ju inte så super van att ridas och man var tvungen att hoppa upp i farten på väg ut från stallet och ägaren kastade alltså upp oss. Helt plötsligt tog han tag i min rumpa en dag när han skulle kasta upp mig. Och det var som om spärren släpptes där för sen fortsatte det. När vi gick upp till lunchrummet så såg han till gå efter mig i trappen upp så att han kunde ta mig på rumpan. De andra som jobbade där gick framför mig.. han visste att jag inte skulle våga säga något. Väl uppe i lunchrummet så var han som vanligt men han såg alltid till att dom andra gick ner först så att han och jag skulle bli ensama kvar på loftet. Han försökte flera gånger kyssa mig och komma in innanför kläderna. Det dröjde inte länge innan jag också hoppade över både lunch och fika. Han försökte sedan locka mig med att jag skulle få börja jobba i hans stall på helgerna och rida min favorithäst, jag skulle få 1000kr per dag (2000 kr per helg) men det fanns ett villkor, om jag ville ha jobbet så var jag tvungen att bli hans älskarinna trots att han hade fru och barn som ofta var i stallet. Det dröjde rätt länge typ 1,5 vecka innan jag vågade säga till min lärare som genast avbröt praktiken. Det var fruktansvärt. Detta är inte okej någonstans och sorgligt nog så har jag hört flera liknande historier bland travfolk som utnyttjar unga praktikanter både sexuellt och med arbetskraft. Till de som någonsin råkar ut för liknande händelse så tycker jag att det enda rätta är att polisanmäla. Detta är inte okej och denna man kommer förmodligen fortsätta med sin nästa praktikant eftersom det verkade som om han hade varit på även den första. Tur att du tillslut vågade säga ifrån!   

Likes

Comments